INTERVJU: Livet i Roulettenburg, vänta, är det… Jessica Raita?

Det är tisdag eftermiddag på Teater Viirus. Vi, Ellen Forsell och Anna Hiitola, sitter här i skådespelarnas loge tillsammans med Jessica Raita, som är en av skådisarna på Viirus. Kvällens Roulettenburg-föreställning börjar om en timme, men innan dess blir det intervju med Jessica.

Jessica har utbildat sig till skådespelare, eller närmare sagt magister i skådespelarkonst, i Teaterhögskolan i Malmö, en utbildning som tog fyra år. Hon har även gått utbildningen vid Karis folkhögskolas teaterlinje. Jessica förklarar att så gott som alla skådisar på Viirus har gått någon högskoleutbildning, men att man även kan jobba sig fram i teatervärlden utan en skådespelarutbildning.

När vi frågar om hurudana arbetstider Jessica har, är svaret mycket ospecificerat. Hon berättar att arbetstiderna är varierande. Repetitionsperioden för en pjäs är vanligtvis cirka åtta veckor lång, varav ensemblen under de sex första veckorna oftast arbetar mellan kl. 10 och 16. De två sista veckorna är intensivare, då arbetar de mellan kl. 10 och 14, sedan har de paus och fortsätter åter kl. 18 – 22. Men som sagt är arbetstiderna mycket varierande eftersom skådespelarna emellanåt har hela arbetsdagar och emellanåt endast kvällsrepetitioner.

Jessica berättar att fördelarna med att vara skådis är att hon får göra vad hon tycker om, och att hon får jobba på en kollektiv arbetsplats där alla har samma mål. Det blir aldrig tråkigt och man vet att man snart jobbar med en helt annan pjäs. Nackdelarna är i sin tur de sena kvällsrepen som gör det svårt att ha fritidshobbyer och som tar av familjetiden.

Intresse för att prova nytt är lämpligt för skådespelaryrket, säger Jessica. Lyhördhet, kreativitet och fantasi är även bra egenskaper att ha, samt samarbetsförmåga och att våga misslyckas.

Gällande att ha Viirus som arbetsplats använder Jessica orden ”hemskt tacksam, hemskt lyxigt”. Hon värdesätter möjligheten att få vara delaktig i beslutsfattande och att ”alla rör i samma gryta”. Viirus är öppet och kreativt och allas åsikter blir hörda. Alla engagerar sig och bryr sig om varandra.

Jessica berättar att skådespelaryrket inte alltid varit självklart för henne, utan att hon i högstadieåldern hade teater som hobby, men inte trodde att det skulle bli mer än det.

Jag tänkte att jag var för blyg, att jag inte skulle våga.

Trots allt är Jessica verkligt glad att det gick som det gick. Fastän det är ”svårt att säga alltid” tror hon att teater är något som hon alltid kommer att vilja arbeta med.

Efter att vi frågat hurudan Jessicas uppfattning av skådespelaryrket är, uppstår det en kort tystnad. Hon blir tvungen att ta sig en liten tankepaus, men sedan kommer ett bestämt svar.

När man står på scen tillsammans med resten av ensemblen och alla är där tillsammans just då, skådisarna och åskådarna, är stunden kommen. Det är den stunden man har arbetat för och alla i rummet får vara med och ta del av den.

Jessica förklarar även hur alla är delaktiga på scenen.

Jag tänker inte att nu är det jag,  JAG, utan vi får alla ta del av strålkastarljuset. Det är det fina med att göra en föreställning, att alla är engagerade och man gör det tillsammans.

Slutligen frågar vi hur det har varit att förverkliga just Roulettenburg. Då sprider sig ett leende i Jessicas ansikte och hon berättar att det har varit både lätt och svårt, med många monologer och att det har varit ”svårt att greppa pjäsen”, eftersom den är en helt egen värld. Sättet hon säger det på ger oss ändå intrycket av att denna värld i fråga är något hon njuter av.

Se Jessica i Roulettenburg – trailer!

**

Nu har stämningen börjat stiga och de andra skådisarna börjat dyka upp för att göra sig klara. Vi tackar för intervjun och så bär det förväntansfullt iväg till soundcheck.

Ellen Forsell och Anna Hiitola,
PRAO-elever på Teater Viirus