MISSÄ NYLJIMME KERRAN
Där vi en gång Flått. En hejdlös historia om hur allting barkar åt skogen. Pjäsen får nypremiär 12.11.2014 då den sätts upp på finska under namnet Missä nyljimme kerran.
Marko Virtanen är framgången personifierad. Han lyckas med allt han gör, ändå känner han ingen tillfredställelse. Känner han någonting överhuvudtaget numera? Sirkku Silava är en medelmåtta som inte vet om hon är dålig, eller bara lat. Som människa anser hon sig vara god, men det saknar ju betydelse. Ödet vill att deras banor korsas. Vem utnyttjar vem? Vad är egentligen framgång? Vad är ett gott liv? Finlands stora regissörslöfte Lauri Maijala har skapat en fantasisprakande föreställning förlagd till ett framtida Helsingfors. Desperata politiker, svanslösa rävar och oskuldsfulla körgossar försöker leva och överleva i ett land där ingenting är sig likt. Föreställningen görs i samarbete med teater 90°
Föreställningen är finskspråkig.
TEXTNING vid behov på finska, svenska och engelska till din telefon eller ipod
som du kan låna på teatern. Anmäl senast 2 dagar innan föreställningen om du behöver textning.
Föreställningens längd ca 2 timmar, ingen paus.
Lauri Maijalas pjäs handlar om den ensamma individen i det stora ekonomiska sammanhanget – Den här pjäsen blev ju högaktuell häromdagen då Nokia såldes till Microsoft!, utropar pjäsförfattaren och regissören Lauri Maijala. Här finns ju helt samma grej, i och för sig med en koppargruva, men helt motsvarande. Lauri Maijala har skrivit pjäsen Där vi en gång flått som snart får premiär, i hans egen regi. Det är Viirus och teater 90° som samproducerar föreställningen, som är Maijalas första på svenska. Tidigare har han regisserat bl.a. Tre systrar på KOM-teatteri och nu senast Kullervo på Teatteri Vanha Juko. Han har skrivit flera pjäser under de senaste åren och också gjort en film, Juoppohullun päiväkirja. Idén till Där vi en gång flått kom från progebandet Blå Tågets låt På väg till koppargruvan (1972). Maijala är känd för sina maffiga och underhållande föreställningar, ofta med musikinslag. I den stilen blir också den Där vi en gång flått. – Den här pjäsen beskriver den moderna människans kris, berättar Lauri Maijala. En människa som klarar sig bra och inte behöver kämpa för sin existens men som plötsligt vaknar och börjar se världens hopplöshet och ekonomisystemets struktur. Han frågar sig vilken hans möjlighet är att påverka och inser att han är låst, fast. Att han inte kan påverka. Teater Viirus och teater 90°:s samarbete ger möjlighet till en stor ensemble. På scenen ser vi förutom Viirus skådespelare Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Oskar Pöysti och Jessica Raita/Nina Palmgren också Peter Kanerva och Robert Kock från 90° samt en praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, Celia Hakala. För både Viirus och teater 90° är det viktigt att göra aktuell teater med starka samhälleliga teman. – Här finns nog samhälleliga teman i pjäsen, men det är den enskilda människans ansvar som intresserar mig, konkluderar Maijala. Den goda människans tematik. Och den tematiken blir ju säkert aldrig gammal.
Lauri Maijala (f.1986) har trots sina unga år hunnit regissera och skriva många verk. Han studerar regi vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Maijala har regisserat för Linnateatteri, Villmanstrands stadsteater, Teatteri Vanha Juko, Ryhmäteatteri och nu senast Tre systrar på KOM-teatern. Inför festspelen 2012 regisserade han Mahagonnyn kaupungin nousu ja tuho och sedan dess har han också gjort en långfilm, Juoppohullun päiväkirja. Där vi en gång flått blir hans första regi inom svenskspråkig teater.
Regi: Lauri Maijala
Text: Lauri Maijala
Översättning (svenska): Linda Wallgren
I rollerna: Maria Ahlroth (Räven), Pelle Heikkilä (Bartendern m.fl.),
Viktor Idman (Politikern m.fl.), Oskar Pöysti (Portieren m.fl.),
Jessica Raita/Nina Palmgren (Sirkkus mamma, örnen), Robert Kock (Björnen, knarkaren),
Peter Kanerva (Marko Virtanen) och Celia Hakala (Sirkku Silava)
Kompositör för musikaldelen: Ylermi Rajamaa
Övriga musikarrengemang:Peter Kanerva, Robert Kock
Scenografi, rekvisita: Janne Vasama
Ljuddesign: Kristian Ekholm
Ljusdesign: Petri Tuhkanen
Masker: Janne Vasama, Elina Riikonen
Sömnad: Elina Riikonen
Make up- och frisyrdesign: Tuija Luukkainen
Koreografi: Arbetsgruppen
Regi- och kostymörassistent: Matilda Ahlsten
Varmuudella voi sanoa, että tällaista esitystä ei ole ennen nähty. Ei ainakaan Suomessa. Lauri Maijalan Missä nyljimme kerran (joka esitetään ruotsiksi, nimellä Där vi en gång flått) on sekopäinen analyysi, karnevalistinen dystopia, dekadentti moraliteetti, silmittömästi ympäriinsä ammuskeleva satiiri – ja samalla aseistariisuvan hillitön pläjäys. Maijalan näytelmä viittaa Kjell Westön romaaniin Missä kuljimme kerran. Westön tavoin Maijalakin on luotaavinaan luokka-asetelmia ja Suomen henkistä ilmastoa yhteiskunnan rakenteiden ja olosuhteiden muututtua. Ei tosin siististi ja sivistyneesti historiaan perehtyen ja muutaman perheen kautta, kuten Westö, vaan päätä pahkaa tulevaisuuteen syöksyen, erilaiset ihmiset, eläimet ja elämän ilmiöt villisti sekoittaen. Missä nyljimme kerran on liukas ja epämääräinen, silti vastustamaton. Se on kuin huumaava sieni, joka on imenyt sisäänsä vähän kaikkea kirjailijan päässä liikkuvaa ja sylkäisee huonon maun aromeja korostavat, mieltä kiihottavat myrkkynsä katsojan naamalle iloisen anteeksipyytämättömällä ota tai jätä -asenteella. Tapahtumapaikkana on viiden tähden Heart Break Hotel, jonka aulassa matkansa päähän tulleiksi kirjataan paitsi näytelmän henkilöt ja esityksen katsojat myös seitsemän miljardia muuta. Marko Virtanen (superviileä Peter Kanerva ) on “hyvältä tuoksuva mies kalliissa puvussa”, kansainvälisen Green Copper Minesin maajohtaja. Helsingin alta on löytynyt länsimetron louhinnan yhteydessä jättimäinen kupariesiintymä, jonka on määrä pelastaa kansakunta suurtyöttömyydeltä, nälänhädältä ja lopulliselta perikadolta – kunhan poliitikot vain ymmärtävät luottaa finanssikapitalismiin. . . Suomea nyljetään: karhulta viedään turkki, ketulta häntä ja kotkalta siivet. Sitä mukaa kuin Marko vähä vähältä väsyy yksinäiseen työhönsä ja alkaa muuttua sekä inhimilliseksi että paranoidiksi, hänen sihteerinsä, pitsihuvilasta Sipoossa haaveileva Sirkku Silava rikastuu, hylkää ihanteensa ja pian myös kuolevan äitinsä. Lopussa elää kosto, ja vain se. Toisin kuin Marko Virtasen kipeä rockstaramainen bisneshai, Sirkku tai hänen alituiseen itsemurhaa yrittävä äitinsä eivät ole kovin kiinnostavia hahmoja. Hyväksikäytetyistä metsän eläimistä Maria Ahlroth tekee upean aistillisen, itsetietoisen ketun, ja unohtumattomia ovat myös muun ohessa seikkailevat ranskalainen käsitetaiteilija sekä paavi ( Oskar Pöysti ). Kas osansa riemukkaasta ruoskinnasta saavat, tietenkin, myös taide ja uskonto. Ensemble tekee hienoa työtä, niin kurinalaista ja pikkutarkkaa, että osa kohtauksista muistuttaa Edward Hopperin maalauksia. Lauri Maijalan tiheällä sykkeellä ja vastaansanomattomalla epälogiikalla etenevä ohjaus lainaa milloin Hohtoa, ollaanhan hotellissa, milloin mitäkin populaarikulttuurin kuvastoa. Musiikissa vilahtelee niin ikään tunnistettavia kaikuja monesta genrestä, kunnes loppu on silkkaa kohtuutonta musikaalia. Työryhmä on laatinut koreografian yhdessä ja tässäkin mielessä esitys on poikkeuksellisen kiinnostava. Vaikka näytelmän henkilöiden puheista ei ymmärtäisi mitään, monilla on aivan oma, kiehtova mimiikkansa. Kristian Ekholmin äänisuunnittelusta kasvaa esityksen ympärille kokonainen akustinen metsä, jossa kuparikaivosten uhkaava maanalainen kumu nostaa pintaan muistoja, painajaisia, hallusinaatioita sekä gargantuamaisen esityksen suuren puhdistavan naurun. Suna Vuori – HS
